magiskspegel

Jag stiger ur bussen som jag gjort så många gånger förut. Men inte på flera år känns det som.
Jag väntar tills bussen passerat och jag känner vinden, känner lukten och fångar in stunden.
Hur det blåser i träden. Jag börjar traska neråt grusgången och känner hur gruset blir nertrampat under mig.
Det första jag ser är Elboxen för byns ström till gatulykterna. Dom vi brukade släcka som barn.

Jag hör hur vindet susar trots att "Monspoon" strömmar ut ur hörlurarna. Stannar upp ett tag och ler för mig själv. Jag älskar denna känsla. Jag forstätter nerför och kollar lite åt höger. Där finns det en skog, där jag och min bror brukar gå igenom för att snabbare komma upp till Karro och vänta med bussen.

En skog av björk, där vi engång brukade leka att alla björkar var björnar, och man fick inte väcka dom.
Jag kollar till höger, där finns det vad som brukade vara ett skoterspår. Och på vintrarna är det alltid en stor snöhög där jag och min bror en gång lekt red alelrt i snö.

Bäcken som rinner igenom skogen, där brukade jag skicka min Dracoo heads i båtar, framför allt piraten. Ingen kom någonsin till destinationen. I bäcken fins det ett jätte liten vattenfall, där min bror en gång råkade ha sönder ett av våra plast revolvrar vi hade. Hon fick inget veta, så vi kastade den i vattefallet, för att aldrig bli återfunnen.

Jag fortsätter en bit, där hittar jag en väldigt bekant ställe, där jag och min bror brukade leka allt möjligt. Allt från starwars, till pokemon med svärd och time splitters. Min farbrors "oljebytarställe".

När jag kommit i slutet på backen vänder det och det kommer en uppförsbacke. "Börje's Backe" brukar vi kalla den för. I denna backe ha det blivit väldigt mycket spark race. Medar har böjts. Tårar har fällts. Skratts har delats dubbelt.

Jag börjar gå upp för backen för att se min farbror en bit bort i potatislandet. Innan jag hinner höja handen för att hälsa, möts jag av en gyllenbrun golden retriver vid namn Simba. Hon är ensam. Det har alltid varit minst två av hundarna. Först var det Misha och Sussie. Nu är Sussie borta. Tanken sloig mig att MIsha kanske också är borta nu eftersom Simba kommer själv?

Hon bromsar, kryper ner på marken och morrar, men jag vet att hon inte tänker göra nånting. Hon är ofarlig.
Jag fortsätter, går förbi min brevlåda, kolla om den är tom. Mamma har hämtat den redan. Jag kikar upp mot det lätt skära huset som vi har som granne.

Där brukade det bo hundar. NU är dom borta. Saker förändrats för fort ibland. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag burkade gömma mig i deras koja, och sjunga Chip tills sömns när han blev lämnad ensam.

Nu ser jag huset. Sin underbara aprikosa färg. Jag ser att gräset inte är klippt på en sidan. Jag ser att rabbaterna måste klippas ner. JAg ser att studsmattan måste tas ner innan vinter. ALlt detta inser hamnar på min "Att göra lista"

Men jag bryr mig inte. För det är för underbart att vara hemma.